MP3, WAV, FLAC eller AAC: vilket ljudformat ska du välja?

Digitalt ljud börjar som en lång lista med tal: ljudvågens höjd, uppmätt tiotusentals gånger per sekund. Okomprimerade format som WAV och AIFF skriver helt enkelt den listan till disk. Inget tas bort och inget packas, vilket gör filerna lätta för alla redigeringsprogram att läsa och snabba att bläddra i, men också stora. En tre minuter lång låt tar ungefär 30 MB på det sättet, oavsett hur den låter.

Förlustfria format som FLAC och ALAC packar samma lista smartare, ungefär som en ZIP-fil packar ett dokument. När du spelar upp filen återskapar avkodaren varje sampel exakt, så en FLAC som avkodas tillbaka till WAV är identisk med originalet ända ner till sista biten. Besparingen beror på musiken: lugna akustiska inspelningar krymper mycket, tät rock eller brusiga fältinspelningar krymper mindre. Typiska album hamnar på ungefär hälften till tre femtedelar av WAV-storleken.

Förlustbringande format som MP3, AAC, Vorbis och Opus kastar medvetet bort information. En kodare använder en modell av hur människan hör för att ta bort ljud som maskeras av starkare ljud i närheten eller som ligger på frekvenser du sannolikt inte märker, och lagrar sedan det som är kvar. Resultatet blir fem till tio gånger mindre än WAV. Vid en generös bithastighet kan de flesta inte skilja det från originalet, men detaljerna som tagits bort är borta för alltid och kan inte återställas genom att konvertera tillbaka.

Historien förklarar mycket av den kompatibilitet du ser i dag. MP3 hade tio års försprång i konsumentenheter, WAV följde med Windows, FLAC växte upp i öppen källkod och AAC kom med iPod och iTunes Store. Öppna varje rad för kortversionen, inklusive de fyra formaten du möter vid sidan av de fyra stora.

Filstorleken för okomprimerat och förlustbringande ljud är enkel aritmetik: bithastighet gånger längd. WAV med 16 bitar/44,1 kHz stereo går på 1 411 kbit/s, vilket blir cirka 10,6 MB per minut. Förlustbringande format använder den bithastighet du väljer, så en MP3 på 320 kbit/s blir cirka 2,4 MB per minut och på 128 kbit/s strax under 1 MB. FLAC är undantaget eftersom storleken beror på musiken, så siffrorna anges alltid som ett typiskt intervall.

Siffrorna gäller stereo. Mono halverar dem, vilket är viktigt för röstinspelningar, och WAV med 24 bitar/48 kHz från en kamera eller en fältinspelare går på cirka 17 MB per minut. För att få en känsla för skalan: ett album på 45 minuter är ungefär 480 MB som WAV, runt 260 MB som FLAC, 108 MB som MP3 på 320 kbit/s och 45 MB på 128 kbit/s.

Samplingsfrekvens är hur många gånger per sekund vågen mäts. CD-ljud använder 44,1 kHz, video och sändning använder 48 kHz, och studior spelar ibland in med 96 kHz. En samplingsfrekvens kan fånga frekvenser upp till hälften av sitt värde, så 44,1 kHz når redan cirka 22 kHz, över människans övre hörselgräns på ungefär 20 kHz. Högre frekvenser hjälper redigeringsutrymmet mer än uppspelningen.

Bitdjup är hur exakt varje mätvärde lagras. 16 bitar ger cirka 96 dB dynamiskt omfång, vilket räcker i vilket lyssningsrum som helst; 24 bitar ger ljudtekniker extra utrymme så att en tyst tagning kan höjas utan brus. Bitdjup gäller PCM-format som WAV, AIFF, FLAC och ALAC. Förlustbringande codecs lagrar inte sampel på det sättet, och därför har en MP3 en bithastighet men inget bitdjup.

Bithastighet är hur mycket data en sekund ljud använder, mätt i kilobit per sekund. För okomprimerat ljud följer den av de två andra talen, multiplicerat med antalet kanaler. För förlustbringande format är den kvalitetsratten du ställer in: 128 kbit/s räcker gott för tal, 192 kbit/s är den vanliga mellannivån för musik och 320 kbit/s är taket för MP3. AAC når jämförbar kvalitet vid något lägre bithastighet än MP3.

Det är oftast kompatibilitet, inte ljudkvalitet, som avgör valet. MP3 är det enda format som varje bilstereo, USB-spelare, webbläsare, uppladdningsformulär och e-postprogram hanterar. AAC fungerar direkt på alla Apple-enheter och nästan alla telefoner, men vissa äldre bilstereor och mediespelare hoppar över .m4a-filer. FLAC spelas på Android, Windows 10 och senare samt macOS, men appen Apple Music importerar det fortfarande inte, vilket är varför Apple-användare använder ALAC i stället.

Produktion och distribution fungerar tvärtom: mottagaren vill ha den mest kompletta versionen du har. Ljudredigerare och DAW:er läser WAV och AIFF mest tillförlitligt, och musikdistributörer som DistroKid ber om WAV eller FLAC med 16 eller 24 bitar så att streamingtjänsterna kan göra egna kodningar. Poddvärdar och Apple Podcasts accepterar MP3 och AAC.

En regel täcker de flesta ljudmisstag: koda aldrig om förlustbringande till förlustbringande två gånger. Varje förlustbringande kodning kastar bort detaljer, och nästa kodare kan inte skilja sina egna bortval från den förras, så förlusterna läggs på varandra. En MP3 på 128 kbit/s som konverteras till AAC på 256 kbit/s blir större men inte bättre, och efter två eller tre omgångar börjar du höra sveviga cymbaler och utsmetade anslag. Koda alltid från den bästa källan du har, och behåll den källan.

Att gå från förlustbringande till förlustfritt har det omvända problemet: det är säkert men meningslöst för kvaliteten. Om du gör en MP3 till WAV eller FLAC får du en mycket större fil som låter exakt som MP3:n. Det är ändå rätt val när ett redigeringsprogram eller ett sändningssystem bara accepterar WAV, så länge du vet att kvalitetstaket sattes av MP3:n.

De konverteringar som lönar sig går nedåt från en förlustfri master. Konvertera WAV till MP3 gör en inspelning på 40 MB till något som ryms under Gmails gräns på 25 MB för bilagor, och en kopia via FLAC till MP3 för ett förlustfritt album till en telefon eller ett USB-minne i bilen. Om du använder Apple-prylar och vill förbli förlustfri behåller FLAC till ALAC varje sampel och gör filerna importerbara. Att plocka ut ljud ur en video är ett eget fall, som behandlas i så konverterar du MP4 till MP3.

Varje formatfamilj lagrar låtinformation på sitt eget sätt. MP3 använder ID3-taggar, med ID3v2-ramar för titel, artist, album, spårnummer, låttext och inbäddad omslagsbild. FLAC och OGG använder Vorbis comments, enkla textfält plus ett bildblock för omslag. AAC i en .m4a-fil använder MP4:s metadataatomer som iTunes gjorde populära, vilket är varför albumomslag och sorteringsfält visas så rent på Apple-enheter.

WAV är den svaga punkten. Dess RIFF INFO-block lagrar en handfull textfält, stödet för omslagsbild är inofficiellt, och många inspelare och spelare skriver eller läser ingenting alls. Det är ännu en anledning till att FLAC slår WAV i ett musikbibliotek: samma ljud, mindre filer och riktiga taggar. När du konverterar med ljudkonverteraren kopierar Behåll taggar och omslagsbild det som källan innehåller till de fält som målformatet stöder. Om du behöver en utskrift av talat ljud i stället för ett välordnat bibliotek, se så transkriberar du ljud till text.

Hitta raden som matchar vad som ska hända med filen sedan. När två rader passar, behåll en förlustfri master och gör den förlustbringande kopian från den, så slipper du välja mellan dem.